Nu har jag pekat om min domän, så jag hoppas verkligen att det kommer att fungera. Det kan visst ta upp till 90 min innan det fungerar, så det är (frustrerande nog) bara att vänta och hoppas på det bästa. Om inte annat, så får jag försöka igen imorgon och så är det bara jag som kommer att läsa det här inlägget. Fast det kanske inte gör så mycket om jag ska vara ärlig. Det känns mest som svammel. Det är fortfarande en del smågrejer som inte riktigt fungerar som jag vill här på wordpress, men det får fixas allt eftersom.

Jag fick ett litet ryck idag och började leka runt i bloggens CSS-kod. Det är helt omöjligt att hitta en färdig bloggdesign till blogger som jag verkligen gillar, så istället har jag googlat koder.. Det är fortfarande under progress, så det ser kanske lite skumt ut, men snart så kommer det se bra ut! Det är mest den här brödtexten (och typsnittet) som jag verkligen inte gillar och kommer antagligen att kämpa med.

Idag har jag gått igenom och uppdaterat mitt CV och imorgon ska de skickas ut! Jag satsar på att ha ett tillfälligt sommarjobb någon gång under nästa vecka. Vårterminen 2013 är ju avklarad och förbi, och  kurslitteraturen ligger redan undanstoppad i garderoben (Out of sight, out of mind. Såklart.).

Nu ska jag bara avsluta det sista och förhoppningsvis krypa ner i sängen för att läsa lite. Det är så himla skönt att ha hittat tillbaka till läsandet som avkoppling, istället för att symbolisera böcker med tenta-och pluggångest.

Jag känner mig lite nostalgisk idag. Det här inte min första blogg och jag tänkte dela med mig lite av gamla inlägg. Några av dem är skrev jag aldrig klart och är därför fulla av konstiga språkfel. Men det är alltid kul att gå tillbaka lite i arkiven och se hur man tänkte då!

 Move your feet (20 Juli 2009)

“Sensation White. Det där stora eventet som var vårat mål i amsterdam.Tillsamans med 40 000 other ppl We stood there at the arenA together with 40 000 other ppl; excited. All that exhastion that we ha earlier felt were gone. It were like my brain all of the suddenly had forgotten that i haven’t slept for the last 1,5day (accept for one hour in the park) and that i haven’t eaten properly for the last week what so ever. Screw that, said my brain and thought that it were time to dance. That sticky floor that forced us all to move our feets as fast as possible so my shoes would stuck as hard so i couldn’t move my feets at all. All that beer on the floor. Det var därför vi var där tillsammans med 40 000 andra människor.”‘

Isolering (30 Oktober 2008)

“Det värsta är inte att man måste dra åt jackan lite extra, eller att det redan börjar bli mörk när jag åker hem ifrån jobbet. Det värsta är det kraftiga regnande som isolerar. Bara att ta sig ut är ett enda stort projekt med paraply och rätt kläder och framförallt insikten att jag om inte lika blöt, ändå kommer att behöva kall och frusen slänga mig ner under täcker när jag kommer hem. Jag kan inte ens gå till affären.”

En helt vanlig kväll (25 Juli 2008)

“Vad vore en fredagskväll utan att hamna på fel t-station (INTE mitt fel), gå, gå, hamna fel, tillfälligt ge upp att försöka en mobilaffär och åka tillbaka, för att senare hamna i någon affär för att köpa godis/bullar? Vad vore en sådan kväll utan ett besök i kungshallen och ännu fler promenader runt i staden?”

Skuttar runt (25 Juni 2008)

“Under kvällen skuttade jag runt på stans gator, trudeluttandes på alla möjliga sorters melodier som jag kunde komma på och gjorde några uppriktiga (och misslyckade) försök till fina piruetter. Helt offentligt; framför undrande turister, stirrande tonåringar och pensionärer. Nu är jag hemma igen, men skuttar fortfarande runt och småskrattar för mig själv. Det här gör jag även om jag är kraftigt illamående och har ont i huvudet. Jag önskar verkligen att jag skulle kunna ha en fantastisk anledning om varför jag är så glad. Men orsaken kallas för SOCKERCHOCK. Och en ganska rejäl sådan efter min och Lissas groteskt stora godispåse. Har en obehaglig känsla av att jag kommer vara vaken ett bra tag till.”

 Det är så här det ska vara (16 Juni 2008)

“”Du är så rolig att vara med, för det händer alltid saker”.
Det blev en minst sagt händelserik natt. Vi hade en ursprunglig plan för igår och kvällen började med att vi stod ytterst förvirrade i en korsning och letade efter en bar som inte verkade existera. Efter tjugo minuter hittade vi äntligen den (som för övrigt var placerad precis tvärsöver korsningen ifrån där vi tidigare hade förvirrade stått och googlat efter vägbeskrivningar.) Men baren blev en stor besvikelse. Efter att jag hade ramlat nerför trappan (bokstavligen) insåg vi att det bara fanns alldeles för gamla och tråkiga människor där. Även nästa klubb blev en besvikelse. Man kunde inte sitta och prata med den ljudvolymen. Och man kunde inte dansa eftersom alla killarna var oinspirerande fula. Men sen så! Efter ett besök på göta källare var kvällen räddad totalt. Vi dansade oss svettiga tills krogen stängde, hakade på en efterfest och fuldansade till kl. 7 på morgonen. Och mycket annat. Stan var så fridfull och vacker att gå hem i tidigt en söndagsmorgon. Jag trivs här.”

20110809_DSC_0027_Redigeradsmall

Jag känner mig vilsen i mitt bloggande. Jag är osäker på vad jag vill få ut av det och hur jag kan ta det vidare. Min blogg är visserligen mest min egna lilla hörna i cybervärlden där jag kan skriva precis vad jag vill. Men jag saknar ett fokus i bloggen och just känns allt bara spretigt och  all over the place.

Jag har funderat fram och tillbaka. Mitt liv kan ibland kännas spretigt och det är därför skönt att strukturera upp det som går. Som bloggen till exempel. Jag började fundera på varför jag började blogga ifrån första början. Vilka var mina personliga anledningar? Jag har bara bloggat ordentligt i 4 månader och har redan lyckats tappa bort mina mål längs vägen. Jag tror att det är bra att skriftligen formulera sina egna mål och förväntningar. Det är så lätt att tappa bort sig eller att fastna i gamla vanor. Om det händer igen så kan jag alltid komma tillbaka till det här inlägget.

Det är synd att inte fler bloggare väljer att öppet berätta om sina mål, förväntningar och syften när det gäller sin egen blogg. För alla har faktiskt ett syfte med sitt bloggande. Det kan vara allt ifrån att få skriva av sig lite, visa familjen de senaste vardagsbilderna, inspirera andra eller att helt enkelt tjäna pengar på det. Vilka var dina anledningar för varför du började blogga? Har ditt syfte med bloggen förändrats längs med vägen?

Jag började främst blogga för att lättare kunna dokumentera mitt liv. Det finns så många minnen, känslor och händelser som jag vill komma ihåg men det mesta har en tendens att blekna med tiden. Jag är och har alltid varit en periodare. I perioder har jag dagligen fyllt flera a4-sidor med tankar och känslor. Men jag har varken tid eller ork att ständigt skriva så mycket. Med en blogg blir det lite lättare. Med att ha X antal bloggläsare att underhålla så är det lättare att hitta motivationen för att skriva. För mig skapar det en positiv press på att i alla fall skriva ett kort inlägg istället för att slänga sig direkt på soffan. För ibland har jag faktiskt ingen som helst lust att dagligen sätta ord på händelser och tankar. Men jag vill kunna läsa de inläggen om 1, 5 och 10 år så då måste de skrivas.

Jag är idag väldigt tacksam för de dagboksinlägg som jag skrev när jag var yngre.  Det är så mycket tankar och känslor som kommer tillbaka när jag läser. Och jag blir både stolt, förvånad och lite rädd att inse hur och vad jag tänkte som t.ex. tonåring. Genom att i efterhand läsa de dagböckerna så har jag även fått en större förståelse för mig själv. Så genom att blogga kan jag helt enkelt lättare motivera/tvinga mig själv att dokumentera de där minnena som jag hemskt gärna vill behålla.

En annan orsak var för att jag ville (vill) gå igenom en personlig utveckling och bli en öppnare person. Idag har jag få men väldigt nära vänner och jag trivs väldigt bra med det. Men jag vill lära mig att snabbare våga släppa in andra människor i mitt liv. Jag vill inte bli naiv, men det skadar faktiskt inte att låta andra komma lite närmare mig än vad jag är van vid. På ett sätt så är det läskigare att öppna upp sig inför en mängd främlingar som mest bara är statistik för mig. Men samtidigt så känns det också lite lättare för jag vet inte vilka ni är och jag har fortfarande kontroll över vad jag delar med mig av.

Jag har även förlorat en del av mitt svenska språk. Efter 3,5år utomlands så pratar och tänker jag nästan bara på engelska. Tillslut fick jag till och med svårt att ens kunna formulera mig på svenska. Det tog liksom bara stopp. Jag brukade vara duktig på att formulera mig i skrift, men nu blir meningarna ibland knas, ordföljden följer ofta den brittiska grammatiken och jag minns inte längre vilka ord som ska särskrivas. Det är alltså dags att börja använda mig av svenskan igen! Tills jag har hittat tillbaka till mitt eget modersmål så får ni helt enkelt ha överseende med mina små språkfel.

Den 26 februari 2013. Kl. 13:35 (brittisk tid) så går jag alltså LIVE med min lilla blogg. Lite läskigt är det, men även rätt spännande. Det är fortfarande lite smågrejer kvar som måste fixas, men det får göras allt eftersom. Tror ändå att antalet läsare blir lika många (läs: få) såsom innan när den var privat. Men ändå! Före tidsschemat blir det alltså. Hade tänkt att öppna upp den nu på fredag innan jag och vin åker till Marrakech, men det fick helt enkelt bli nu. Varför inte liksom?

Jag har skrivit blogginlägg i några månader nu, men det är ingen som har fått läsa inläggen eftersom bloggen har varit privat. Jag ville ha några månaders tanketid på om jag verkligen vill lägga ut allt till allmänbeskådning, hur jag ville strukturera upp bloggen och framförallt om jag hade intresset att hålla igång den i mer än några månader. Det är ju rätt onödigt att lägga ner tid och energi på en blogg som man ändå tröttnat på bara några veckor efteråt.. Men nu är bloggen alltså igång på riktigt!