rum i London, Hemma hos mig, hyra rum i London, Boende i London

I nästan tre år sov jag i den där sängen, fyllde varenda utrymme med mina grejer och levde på de där få kvadratmeterna som var mina egna. Jag älskade verkligen det där rummet för det fullproppat av sådant som kändes som “mig” och det var en självklar del av mitt Londonliv.

Jag var ganska ledsen över att behöva lämna det rummet och området innan jag flyttade. Men såhär efteråt så saknar jag faktiskt inte det. Livet har gått vidare och jag är på väg mot nya äventyr och händelser! 🙂 Men jag tänkte att vi kan ju ändå kika in i det lilla rum som var mitt för bara några veckor sedan.

rum i London, Hemma hos mig, hyra rum i London, Boende i London

Det är ett så himla litet rum, fast med världens bästa läge vid Old Street/Shoreditch/Regents Canal och med en hyra som man i Sverige kan få en hel lägenhet för. Det är sjukt hur mycket som man måste betala i London och så får man så lite för de pengarna.

rum i London, Hemma hos mig, hyra rum i London, Boende i London

Jag tror att jag räknade ut att rummet var på ca. 5,5 kvadratmeter.. Så ni i Sverige som klagar över att ni bor litet? Njae, ni får inga sympatier ifrån mig i alla fall. Det blev inte så mycket golvutrymme kvar, men det fick ändå plats med en 120-säng, två garderober (en dubbel och en enkel), vägghylla och skrivbord. Så det hade allt som jag behövde, var väldigt centralt och hade en hyra som jag hade råd med eftersom jag kompromissade på storleken.

flytta till london

Det är en regnig fredag i slutet av augusti 2009. Om mindre än 24 timmar kommer jag att ha åkt över Nordsjön, burit på tunga resväskor tills jag får blåsor på händerna och firat att jag numera är Londonbo.

Men än så länge skrubbar jag rent mina väggar från smuts och små blommor som jag för flera månader sedan ritade dit med bläck. En vän tar kontroll över flyttstädningen för mina tankar finns någon annanstans. Känslorna pendlar emellan förväntan, saknad, glädje och rädsla. Allt som har varit mitt liv de senaste 2 åren har redan fraktats bort i en släpvagn, vänner & familj har blivit omkramade och de nödvändiga adressändringarna är redan gjorda.

Tillslut har vi skrubbat rent varenda litet hörn av studentrummet ifrån tecken på att jag någonsin har bott där. Tröttheten gör kroppen tung och jag vill mest bara få klart allt, så jag tänker knappt på att det är sista gången som jag stänger dörren till mitt gamla rum, passerar köket, tar hissen ner och går ut igenom porten. Jag har gjort det tusentals gånger förr, men nu blir det aldrig mer. Snart ska jag förverkliga min dröm om att flytta utomlands. Jag känner mig inte mentalt redo för det, men vi går ändå ut i ösregnet bärandes på all min packning. Ett steg i taget.

Det är nästan midnatt när vi kommer till hennes lägenhet. Vi drar snabbt av oss de blöta kläderna och äter kalla pommes frites sittandes på golvet. Hennes hund iaktog oss noga. Jag är vansinnigt trött, vi ligger vakna i sängen i några timmar ändå. Vi pratar om hemligheter, kärlek, problem och om våra egna karaktärsbrister. Vi pratar om sådant som ens är väldigt svårt att erkänna för sig själv och speciellt inför någon annan. Under de få timmarna kommer vi närmare varandra än vi någonsin gjort tidigare.

Bara fyra timmar senare ringer båda väckarklockorna och det är dags att påbörja resan till mitt nya kapitel, till London. Det är ett nytt kapitel som börjar med blåmärken, trasiga naglar och svullna fingrar. Jag bär och släpar väskorna. Ett steg i taget. Hela tiden framåt. Ett steg till. Pendeln till tågcentralen, nya blåmärken och smärta när jag släpar allt till flygbussen. I London ligger stora delar av tunnelbanan nere pågrung av reparationer och det är inte förrän på kvällen som jag äntligen kan krama om mina bästa vän, hoppa in i en taxi och börja mitt lilla Londonäventyr.

(Psst. Bilden är lånad härifrån.)

Under de senaste åren så har jag både varit på och hållit i en stor mängd visningar för div. lediga rum. Det är en sak som förvånar mig lika mycket varje gång och det är hur extremt lite alla verkar titta runt i lägenheten innan de bestämmer sig.

Nu är handlar det visserligen inte om någon bostadsrätt så det går alltid att flytta om det blir något knas. Men ändå. Det rör sig ändå om ens blivande hem, även om det bara är ett tillfälligt hem i ett eller några år.

Många kliver knappt ens in genom dörröppningen till ett rum, kikar in i några sekunder och går sen vidare till nästa del av lägenhet. Kanske frågar de några frågor, men många är ganska tysta och så är visningen över 5 minuter senare.

Det är helt sjukt. Speciellt eftersom de mesta hyrs ut möblerat så är det förvånade nog ingen som frågar om förvaringsutrymmen, om sängen är skön eller om det är en tyst lägenhet. Istället är det lite som att spela rysk roulett. Har man tur så visar det sig att vara ett toppenboende och har man otur så.. ja, då kan nästan allt hända. Eller så är det kanske bara jag som har massor av väskor, kläder, böcker och annat som måste få plats någonstans..

Jag förstår de som är desperata och har ett bostadskontrakt som går ut om någon vecka. För ett rum är alltid bättre än inget rum alls. Men alla kan väl inte vara lika desperata?

Jag var precis likadan när jag först flyttade hit som naiv svensk. Jag var på visningar, tittade in igenom dörröppningar och visste inte riktigt vad jag skulle titta efter. Jag hade kastat mig ut till ett nytt land och valde rum efter känsla. Mest för att tjejerna i lägenheten verkade trevliga och det var inte förrän jag hade flyttat in som jag upptäckte att taket i badrummet var alldeles svart av mögel. Eller att fönstret i ett av de andra tjejernas rum (på markplan) var trasigt och att i princip vem som helst kunde gå in i lägenheten.