Vid halv två gick jag och lade mig kvällen innan. Det var så mycket smågrejer som var tvungen att fixas innan morgondagens resa, sånt där som egentligen inte tar så lång tid. Men nu gjorde det. Det allra sista jag gjorde innan gick och sov var att ställa väckarklockan på 04:30. En galet tidig tid, men flyget gick vid åtta så det var liksom bara att pallra sig upp ändå.

Jag var skapligt trött, men det gjorde inte så mycket. Det var mörkt och luften var sval och full av ett lätt duggregn. Gatorna var alldeles glansiga som de blir av regn, ljusen ifrån gaturlyktorna reflekterades i asfalten och vattenpölarna. Visst skulle jag kunna ha tyckt att det var en ganska kass morgon. Men just då var jag bara rätt glad att leva. Allt kändes så fint på något sätt. Inte så att just de gatorna är särskilt fina, men livet är ändå rätt bra ändå. Jag kände och tog in varje sekund och det kändes rätt skönt att se tecken efter människor och liv.