rum i London, Hemma hos mig, hyra rum i London, Boende i London

I nästan tre år sov jag i den där sängen, fyllde varenda utrymme med mina grejer och levde på de där få kvadratmeterna som var mina egna. Jag älskade verkligen det där rummet för det fullproppat av sådant som kändes som “mig” och det var en självklar del av mitt Londonliv.

Jag var ganska ledsen över att behöva lämna det rummet och området innan jag flyttade. Men såhär efteråt så saknar jag faktiskt inte det. Livet har gått vidare och jag är på väg mot nya äventyr och händelser! 🙂 Men jag tänkte att vi kan ju ändå kika in i det lilla rum som var mitt för bara några veckor sedan.

rum i London, Hemma hos mig, hyra rum i London, Boende i London

Det är ett så himla litet rum, fast med världens bästa läge vid Old Street/Shoreditch/Regents Canal och med en hyra som man i Sverige kan få en hel lägenhet för. Det är sjukt hur mycket som man måste betala i London och så får man så lite för de pengarna.

rum i London, Hemma hos mig, hyra rum i London, Boende i London

Jag tror att jag räknade ut att rummet var på ca. 5,5 kvadratmeter.. Så ni i Sverige som klagar över att ni bor litet? Njae, ni får inga sympatier ifrån mig i alla fall. Det blev inte så mycket golvutrymme kvar, men det fick ändå plats med en 120-säng, två garderober (en dubbel och en enkel), vägghylla och skrivbord. Så det hade allt som jag behövde, var väldigt centralt och hade en hyra som jag hade råd med eftersom jag kompromissade på storleken.

flytta till london

Det är en regnig fredag i slutet av augusti 2009. Om mindre än 24 timmar kommer jag att ha åkt över Nordsjön, burit på tunga resväskor tills jag får blåsor på händerna och firat att jag numera är Londonbo.

Men än så länge skrubbar jag rent mina väggar från smuts och små blommor som jag för flera månader sedan ritade dit med bläck. En vän tar kontroll över flyttstädningen för mina tankar finns någon annanstans. Känslorna pendlar emellan förväntan, saknad, glädje och rädsla. Allt som har varit mitt liv de senaste 2 åren har redan fraktats bort i en släpvagn, vänner & familj har blivit omkramade och de nödvändiga adressändringarna är redan gjorda.

Tillslut har vi skrubbat rent varenda litet hörn av studentrummet ifrån tecken på att jag någonsin har bott där. Tröttheten gör kroppen tung och jag vill mest bara få klart allt, så jag tänker knappt på att det är sista gången som jag stänger dörren till mitt gamla rum, passerar köket, tar hissen ner och går ut igenom porten. Jag har gjort det tusentals gånger förr, men nu blir det aldrig mer. Snart ska jag förverkliga min dröm om att flytta utomlands. Jag känner mig inte mentalt redo för det, men vi går ändå ut i ösregnet bärandes på all min packning. Ett steg i taget.

Det är nästan midnatt när vi kommer till hennes lägenhet. Vi drar snabbt av oss de blöta kläderna och äter kalla pommes frites sittandes på golvet. Hennes hund iaktog oss noga. Jag är vansinnigt trött, vi ligger vakna i sängen i några timmar ändå. Vi pratar om hemligheter, kärlek, problem och om våra egna karaktärsbrister. Vi pratar om sådant som ens är väldigt svårt att erkänna för sig själv och speciellt inför någon annan. Under de få timmarna kommer vi närmare varandra än vi någonsin gjort tidigare.

Bara fyra timmar senare ringer båda väckarklockorna och det är dags att påbörja resan till mitt nya kapitel, till London. Det är ett nytt kapitel som börjar med blåmärken, trasiga naglar och svullna fingrar. Jag bär och släpar väskorna. Ett steg i taget. Hela tiden framåt. Ett steg till. Pendeln till tågcentralen, nya blåmärken och smärta när jag släpar allt till flygbussen. I London ligger stora delar av tunnelbanan nere pågrung av reparationer och det är inte förrän på kvällen som jag äntligen kan krama om mina bästa vän, hoppa in i en taxi och börja mitt lilla Londonäventyr.

(Psst. Bilden är lånad härifrån.)

20131102-DSCF3784small20131102-DSCF3856small-2I helgen var det alltså dags för Halloween 2013! Jag lyckades inte få tag på någon bra outfit så jag slängde på mig en hatt och satte fast ett par längre ögonfransar. Men nästa år vill jag verkligen gå all in när det gäller Halloween.

Jag tog tunnelbanan ut till Golders Green och stod helt plötsligt framför en dörr som det stod “13” på med stora mässingsbokstäver. Vi började kvällen i trädgården med stora tomtebloss och festpepp. Egentligen så borde de flesta fester börja så för det var så himla kul och helt plötsligt skrattade och skrek alla av glädje/festpepp. Och så provade alla på att leka med rockringen och det allra bästa var när några av killarna försökte lära varandra hur man skulle göra. Pratade om allt och inget och vid två samlades vi alla i vardagsrummet för charader.

Det var en väldans lyckad kväll och jag, Marco och Lia var faktiskt de allra första som gick hem. Men då var klockan redan halvfyra så det kändes helt OK och två nattbussar senare var vi tillbaka i vårt fina hemområde. Vi gick längs med gator som låg helt öde och lyssnade på allt fågelkvitter som man normalt aldrig hör under dagarna innan vi skiljdes åt och däckade i våra egna sängar. 20131102-DSCF3807small20131102-DSCF3820small-220131102-DSCF3899small20131102-DSCF3840small

Det är märkligt hur fort tiden kan gå ibland. Jag tittade precis på klockan och insåg att det hade gått nästan 3 timmar. Bara sådär utan att jag ens märkte det. Det kändes som att jag hade suttit och kämpat med koderna till bloggen i högst en halvtimme.. Men inte då. Kaffet var kallt sedan länge och det var inte så konstigt att jag började bli hungriga.

Men allvarligt talat, vart tar tiden vägen ibland? Varje gång som jag fortsätter med mitt lilla evighetsprojekt med bloggens utseende så försvinner bara tiden. Utan att jag ens märker det.

20130909-DSCF2191smallVad hände förresten med den där stormen St. Jude? Den som skulle vara den värsta sen 1987?

Jag håller med om att man ska respektera naturen och allt det där, men lite häftigt tyckte jag faktiskt att det skulle bli. Det är lite svårt att ta det alltför seriöst när ett ordentligt oväder mest betyder att man myser ner sig med en kopp te medan regnet smattrar mot rutan och vinden viner. I alla fall i den här delen av världen.

Så nu skulle den där stormen komma och hitta på lite jäkelskaper. Men istället verkar jag (tillsammans med de flesta andra här) ha missat hela stormen! Vad var det som hände? Det var t.om. rätt lugnt när jag vaknade och sol lite senare på dagen. Den där stormen härjade på under natten och var borta lagom till när staden började vakna upp.

Jag vaknade till några gånger av att min dörr slog till mot dörrkarmen. Brukar nämligen sova med fönstret öppet, men det är ett sådant där fönster som man kan låsa fast så det är bara en liten springa öppen. Och nu pratar vi alltså om en springa på bara några millimeter. Kanske max 1cm, men ändå så lyckades det skapa tillräckligt med korsdrag för att dörren skulle slå mot dörrkarmen. Så visst var stormen här, men jag missade hela spektaklet. Tråkigt nog.

Dagen efter stormen så undrade vänner och familjen i Sverige om stormen och om jag var OK. Visst var jag OK, men den där stormen missade jag helt och hållet.