A Swede Abroad

OK, let’s start this blog with a presentation of.. well, me of course.

So who I am? I am Mia, a 20-something expat at heart. I grew up in a smaller town in Sweden, got bored with my current life and booked a one way flight to London. It was tough in the beginning, but I also fell in love in the city, the roughness, the unexpected turns of life and the everything-is-possible-atmosphere. I could see myself living there for a very long time, but life had other plans for me. London was my home for almost 5 years, but I emptied my room an moved back to Sweden in December 2013 to finish my studies.

I’m currently in some weird transition period between my old life and my new. It feels strange to once again live in Sweden and I’m feeling a little lost. Most of my old friends in Sweden have moved/faded away over the past few years and my current London life is just too far away.

However, all things will pass and so will this. Me and my boyfriend (that I left in London) will soon move to Australia for a new phase in our lives. We’re starting in Brisbane/Gold Coats and will just take it from there. There’s no work/studies/similar lined up for us when we move, so we’ll need to solve all of that when we get there. We are mostly looking forward to do something different, get new experiences and are not ready to settle down yet.

We’re going there on a one year “work and travel”– visa that we are planning to prolong for another year. We might stay in Australia for the full 2 years or we might leave beforehand. It’s not that planned out and will just see what happens since neither of us has ever been in Australia before. I’m not worried though. I’ve already made a similar move to London 5 years ago and that turned out well. Europe is also just a flight away, so we can always come back if Australia didn’t turn out the way we wanted.

Winter Wonderland London JulWinter Wonderland London Jul

Det är nästan ett måste att besöka Winter Wonderland i Hyde Park om man är i London i nov/dec.  Det är som en julmarknad Deluxe med alla möjliga sorters marknadsstånd, godsaker, glögg, barer, åkattraktioner, skridskobana, cirkus, tivolispel och en massa annat. Det är verkligen ett perfekt ställe att möta upp vänner/en dejt/dyl. och utforska tillsammans!

Jag har spenderat många decemberkvällar där under alla mina år i London. Det har verkligen blivit en liten tradition, men förra lördagen blir nog den sista gången på flera år. Det är lite vemodigt att börja kunna tänka att “det här är nog den sista gången innan Australien”. Men som tur är så är det lite mer än ett halvår kvar i den här delen av världen.

Vi försökte vinna choklad, vann ett pyttelitet hjärta på ett spel var kul men en total rip off, åt churros (måste!), drack Baileys och hängde vid en öppen eld. Vi har redan gjort de flesta åkattraktionerna/föreställningarna under tidigare år, så nu blev det ganska lugnt på den fronten.

20131130-DSCF9349smallWinter Wonderland London Jul 

flytta till london

Det är en regnig fredag i slutet av augusti 2009. Om mindre än 24 timmar kommer jag att ha åkt över Nordsjön, burit på tunga resväskor tills jag får blåsor på händerna och firat att jag numera är Londonbo.

Men än så länge skrubbar jag rent mina väggar från smuts och små blommor som jag för flera månader sedan ritade dit med bläck. En vän tar kontroll över flyttstädningen för mina tankar finns någon annanstans. Känslorna pendlar emellan förväntan, saknad, glädje och rädsla. Allt som har varit mitt liv de senaste 2 åren har redan fraktats bort i en släpvagn, vänner & familj har blivit omkramade och de nödvändiga adressändringarna är redan gjorda.

Tillslut har vi skrubbat rent varenda litet hörn av studentrummet ifrån tecken på att jag någonsin har bott där. Tröttheten gör kroppen tung och jag vill mest bara få klart allt, så jag tänker knappt på att det är sista gången som jag stänger dörren till mitt gamla rum, passerar köket, tar hissen ner och går ut igenom porten. Jag har gjort det tusentals gånger förr, men nu blir det aldrig mer. Snart ska jag förverkliga min dröm om att flytta utomlands. Jag känner mig inte mentalt redo för det, men vi går ändå ut i ösregnet bärandes på all min packning. Ett steg i taget.

Det är nästan midnatt när vi kommer till hennes lägenhet. Vi drar snabbt av oss de blöta kläderna och äter kalla pommes frites sittandes på golvet. Hennes hund iaktog oss noga. Jag är vansinnigt trött, vi ligger vakna i sängen i några timmar ändå. Vi pratar om hemligheter, kärlek, problem och om våra egna karaktärsbrister. Vi pratar om sådant som ens är väldigt svårt att erkänna för sig själv och speciellt inför någon annan. Under de få timmarna kommer vi närmare varandra än vi någonsin gjort tidigare.

Bara fyra timmar senare ringer båda väckarklockorna och det är dags att påbörja resan till mitt nya kapitel, till London. Det är ett nytt kapitel som börjar med blåmärken, trasiga naglar och svullna fingrar. Jag bär och släpar väskorna. Ett steg i taget. Hela tiden framåt. Ett steg till. Pendeln till tågcentralen, nya blåmärken och smärta när jag släpar allt till flygbussen. I London ligger stora delar av tunnelbanan nere pågrung av reparationer och det är inte förrän på kvällen som jag äntligen kan krama om mina bästa vän, hoppa in i en taxi och börja mitt lilla Londonäventyr.

(Psst. Bilden är lånad härifrån.)

20130909-DSCF2191smallVad hände förresten med den där stormen St. Jude? Den som skulle vara den värsta sen 1987?

Jag håller med om att man ska respektera naturen och allt det där, men lite häftigt tyckte jag faktiskt att det skulle bli. Det är lite svårt att ta det alltför seriöst när ett ordentligt oväder mest betyder att man myser ner sig med en kopp te medan regnet smattrar mot rutan och vinden viner. I alla fall i den här delen av världen.

Så nu skulle den där stormen komma och hitta på lite jäkelskaper. Men istället verkar jag (tillsammans med de flesta andra här) ha missat hela stormen! Vad var det som hände? Det var t.om. rätt lugnt när jag vaknade och sol lite senare på dagen. Den där stormen härjade på under natten och var borta lagom till när staden började vakna upp.

Jag vaknade till några gånger av att min dörr slog till mot dörrkarmen. Brukar nämligen sova med fönstret öppet, men det är ett sådant där fönster som man kan låsa fast så det är bara en liten springa öppen. Och nu pratar vi alltså om en springa på bara några millimeter. Kanske max 1cm, men ändå så lyckades det skapa tillräckligt med korsdrag för att dörren skulle slå mot dörrkarmen. Så visst var stormen här, men jag missade hela spektaklet. Tråkigt nog.

Dagen efter stormen så undrade vänner och familjen i Sverige om stormen och om jag var OK. Visst var jag OK, men den där stormen missade jag helt och hållet.

20131026-DSCF3749-Editsmall 20131026-DSCF3769small20131026-DSCF3743small-2

I lördags gjorde jag något som jag hade sett fram emot i flera veckor, nämligen lerduveskytte! Det var min allra första gång och egentligen så har jag aldrig lockats av vapen, men det var riktigt spännande att ha provat på det.

Allt gick ganska fort. Vi blev påtvingade en väst, keps, öronproppar och skyddsglasögon. Jag kunde knappt hålla mig för skratt när jag såg V i hela munderingen och jag såg säkert lika rolig ut. Och så fick vi en instruktör som var med oss hela tiden.

Det kändes lite märkligt när han helt plötsligt bara gav mig ett vapen. Bara sådär. Och sen sade åt mig att skjuta. Allt är under kontrollerade former, men under den korta genomgången så han jag se framför mig hur jag liksom viftar lite för mycket med geväret.. eller snubblar.. eller ja, vadsomhelst. Så lite nervös var jag när jag helt plötsligt höll i det.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Det är kul att ha provat på, men det kändes ändå inte så jätte speciellt. Jag siktade, sköt, det small till och sen var det över. Rent spontant så var geväret mycket tyngre än vad jag hade räknat med och när vi helt plötsligt behövde sikta högt upp i luften så kändes det lite i armarna. Och så var rekylen betydligt mycket mindre än vad jag hade trott.