20130907-DSCF2004small20130907-DSCF2003small20130907-DSCF2013small

I lördags slängde jag ut den ena klänningen efter den andra ifrån garderoben och frustrerad konstaterade att jag inte visste vad jag skulle ha på mig. Allt medan pojkvännen låg i min säng och gjorde sig väldigt upptagen med att ständigt himla med ögonen. Men det är svårt att bestämma sig om man dessutom känner för att börja kvällen med nudelsoppa och om man som mig alltid spiller. Ljusa kläder gick alltså bort rätt snabbt, så det fick bli en gammal mörkblå klänning som jag inte har använt på flera år. Vi gick till Cây Tre i Hoxton som faktiskt är en av mina favoriter bland områdets alla vietnamesiska restauranger. Det blev ingen nudelsoppa för jag ändrade mig i sista sekund. Istället beställde jag in curry med butter fish och oj, vad mör den där fisken var!20130907-DSCF2030small20130907-DSCF2045small

Efteråt hoppade vi på tunnelbanan till Temple och hängde lite vid floden. Att vara nära vatten gör mig lite gladare i själen på något sätt och det kan vara så vackert där ibland. Jag blev så obehagligt mätt efter lunchen och kunde varken sitta eller stå bekvämt. Istället hoppade jag mest runt och bytte ställning lite hursomhelst. V. passade på och tog en öl medans vi väntade, men min mage orkade inget mer så det fick vara för min del.  20130907-DSCF2054small20130907-DSCF2051small20130907-DSCF2058small

När klockan började närma sig 19.00 så promenerade vi vidare till Aldwych Theatre. Inredningen är både väldigt flott och bisarr på en och samma gång och precis varenda balkong har blivit dekorerad av bilder och statyer av små nakna barn. Fast vi var inte där för att titta på inredningen, utan för att kolla på musikalen The Lion King. Jag har velat se den så länge och hur fantastisk är inte den här trailern?

Fast när den första repliken sades ifrån scenen så blev jag faktiskt lite fundersam. Jag tänkte: “Nämen vad märkligt.. EXAKT sådär säger de även i Lejonkungen!”. Haha, varsågod och skratta åt mig, men det tog faktiskt några sekunder innan jag insåg att det var en ganska exakt kopia av filmen. Men i musikalform förstås. Jag hade inte funderat så mycket på det, men trodde nog att musikalen i alla fall skulle ha lagt sig egna lilla touch på den. I vilket fall som helst så gillade jag den. Koreografin är så vansinnigt bra gjort. Och lejonkungen. Och musiken. Och.. ja, allt.

20130831-IMG_8477small20130831-IMG_8481small-220130831-IMG_8412small20130831-IMG_8512small

Southall är på många sätt ett Little India i London. Till och med skylten på tågstationen står på både engelska och hindi och överallt längs med high street så kan man köpa sari, bangles, skor och allt annat som man kan behöva på en indisk/pakistansk fest. Ibland kan man även se kvinnor och män som är klädda i traditionella indiska kläder och de allra flesta som kliver av tåget är indier och pakistanier. Jag var där förra året med två andra tjejer och vi fick hur mycket uppmärksamhet som helst. Bara för att vi var en vit tjej (jag), en pakistansk/tysk tjej och en svart tjej med kort hårt, vilket var något som många tyckte var en väldigt märklig kombination. Men förra lördagen så var jag där med V.

Southall ligger i zon 4, men det är lätt att ta sig dit med Heathrow Express ifrån Paddington station. Det tar bara 17 minuter och fungerar som en förlängning av TFL, så med ett oysterkort så kostar det precis lika mycket som att ta tunnelbanan till zon 4. 20130831-IMG_8450small20130831-IMG_8463small

Southall är ett riktigt paradis om man gillar glittriga skor och det finns verkligen hur många varianter, färger och designer att välja på! Många av skorna är i en mer asiatisk stil som de skorna på bilden ovanför, men det finns även en hel del glittriga pumps, ballerinas m.m. att få tag på. Jag hittade så många snygga (och billiga) skor, men inte en enda av dem fanns i min storlek. De flesta finns bara upp till storlek 6 och har man tur så går det ibland att hitta storlek 7. Men de är ganska små i storleken så jag blev tvungen att åka hem utan ett enda par..

Men det även ett paradis för glittriga smycken, håraccessoarer och.. ja, allt som man kan klistra på  antingen glitter eller rhinestones.   20130831-IMG_8425small20130831-IMG_8433small

Vi köpte nästan ingenting (bu för de små storlekarna), men det var kul att gå runt och titta på allt. Och så köpte vi förstås på oss lite indiska sötsaker, som t.ex. jalebi som är den där sockerkringlan och som är precis lika färgglad som den ser ut att vara på bilden. Den kan närmast beskrivas som friterad sirap.. God, men vansinnigt söt. Pojkvännen tyckte först att jag var lite väl snål när jag bara köpte en att dela på, men han förstod ganska snabbt varför. Det räcker gott och väl med några tuggor och sen smakar allt bara alldeles för sött.  Men de där första tuggorna är riktigt goda.

Bara några gator bort så hittade vi Creams Cafe som är en italiensk glassbar och.. ja, jag älskar glass så vi gick naturligtvis dit. Menyn är fullproppad med olika sundaes och glass i mängder. Men eftersom vi redan hade satt i oss hela veckans sockermängd i den där jalebi:n så fick det bli kulglass i smakerna kokos och mango.20130831-IMG_8461small-320130831-IMG_8508small

Fast det allra bästa med Southall om man inte behöver köpa vackra indiska kläder och smycken är maten.. Det finns en gigantisk asiatisk matbutik i närheten av stationen som är helt fylld av märkliga grönsaker, sötsaker och påsar med saker som jag aldrig någonsin har sett förut. Jag älskar att gå nerför varenda hylla och leta efter de roligaste, knäppaste, intressantaste och bästa matvarorna.  Mina bästa köp var färsk aloe vera, ett paket med typiska indiska sötsaker, tapioka pärlor (kulorna som används i bland annat bubble teas) och en påse lychees.

Men det känns lite tråkigt att inte få gå på bröllop/fest och att få ha på mig en sari igen. Alltså, de är så galet fina, färgrika och glittriga!

Förra helgen så provade jag och V. Dishoom i Shoreditch. Jag har gått förbi det så många gånger och hört så mycket bra om deras Covent Garden branch ifrån framförallt indiska/pakistanska vänner. Hela den här stan är proppfylld av indiska matställen, men om indier godkänner ett indiskt ställe så vet man att det är i alla fall ganska nära the real deal. Så förra helgen bestämde vi oss för att prova.

Restaurangen är betydligt mycket större än vad man först tror och inredningen gick helt i min smak. Dessutom så är det så mycket mysigare när det är nedsläckt. Och så har de också en stor uteservering med fåtöljer och soffor som såg riktigt mysig ut. Jag kan tänka mig att det är ett ställe som kan vara väldigt trevligt att ta en kaffe/drink på, läsa tidningen och bara ta det lugnt en söndagseftermiddag. På kvällarna är det däremot fullsatt och man får oftast vänta på att få ett bord.

När vi kom så sade de att vänttiden på ett bord var ungefär 45 minuter så vi hängde lite i baren. Men bara tio minuter senare vibrerade den lilla dosan som vi hade fått och vi kunde sätta oss.  Är man däremot fler än två så lär man få vänta längre än så.20130831-DSCN8514small

Jag beställde in rajma frankie som var någon sorts bönröra med koriander i naan bröd och chili cheese toasts. Pojkvännen tog någon sorts kycklingcurry och även om portionerna var väldigt små så blev ändå (på något märkligt sätt) mätta. Efter att vi hade tagit varsin tugga så tittade vi mest på varandra och båda konstatera att ett av våra favoritställen i norra London var mycket bättre. Maten var inte dålig på något sätt, men det var bara inte lika bra som några andra ställen som vi har varit på. Men jag är ändå lite kär i inredningen och vill besöka deras uteserveringshörna för en avslappnad eftermiddag.

20130902-IMG_9117small-220130902-IMG_9128small-420130902-IMG_9136small

Jag har gått och blivit riktigt förälskad igen i den här staden. För bara några månader sedan längtade jag bort till något annat och ibland även till ett annat land. Jag längtade bort till någonstans där det inte är så himla svårt att köpa en schysst lägenhet, få ett riktigt bra jobb och leva ett mer vuxenliv. Jag vill inte göra det än, men jag vill göra det någon gång inom en snar framtid och det är det som skrämmer mig lite. För jag tror inte att jag kan göra det här. Inte så att jag inte vill, men mest för att jag inte vet hur det ens kan bli möjligt.

Levnadsstandarden är så mycket lägre här och ibland funderar jag på hur mitt liv skulle ha sett ut om jag bodde i Sverige även om jag inte ens vill bo där. Mina jämnåriga i Sverige har köpt lägenhet/hus och vissa har t.om. sommarstuga, barn, båt m.m. Istället är jag tvungen att bo i flatshares, betala av min landlords amorteringar och att ständigt behöva vara beredd på att bråka mig till det som jag har rätt till. London kan ibland vara en väldigt hård, kall och jobbig plats.  Ibland känns det tungt att bo här.

Och sen finns det kvällar som för några dagar sedan när jag går längs med gatorna och planerar framtida äventyr med vänner och bara tänker att allt är så makalöst vackert. Och det finns så mycket som är fantastiskt med den här staden som är gömt i gränder, bakom gathörn och i den där ständiga förändringen som staden alltid befinner sig.  Så där gick jag och L för några kvällar sedan längs med Thamsen och med Londons skyline som bakgrund och gjorde listor på allt som vi ville göra och på allt som vi ska göra. Det finns alltid nya människor att träffa, nya platser att se och nya äventyr att upptäcka. Det blir aldrig tråkigt så länge man är öppen och så sade det bara poff och så var jag kär igen. Vi har några riktigt bra planer som jag ser fram emot.

20130902-IMG_8752small-5

Oj, det märks att jag inte har pluggat på ett tag! Hjärncellerna känns helt slutkörda efter en helt vanlig dag i biblioteket och jag har råkat ut för skrivkramp alldeles för många gånger idag. Jag är knappast en nybörjare på det här med studier, men ändå har jag fortfarande problem med att skriva anteckningar. Skriver helst för hand, men jag skrivkramp efter bara några meningar och så på slutet så blir det mest kladd för att jag inte orkar skriva ordentligt.

20130902-IMG_8515small20130902-IMG_8529small

I alla fall, så tog ju jag och två vänner tåget ut till Woodmansterne och Mayfield Lavendel Field igår. Vi hamnade mitt ute i ingenstans och allt var knäpptyst. Bussen (ja, i singular) gick bara tre gånger i timmen och medans vi väntade vid busshållplatsen så såg vi inte till en enda människa. Vi var de enda på bussen som pratade och råkade missa vår hållplats, så vi fick gå tillbaka. Det är något speciellt med att gå längs med landsvägar medan solen tränger sig igenom trädtopparna. Det påminner mig lite om svensk sommar och speciellt i kombination med det där lugnet och grönskan.

Fast vi var rätt oroliga när vi gick längs med vägen, för de där fälten som vi hade sett igenom bussfönstret liknande mest grått än fantastiskt lila. Och det var ju de där böljande lila fälten som vi hade sett fram emot. Det visade sig sen att vi hade kommit några veckor försent.. Bästa perioden att komma är tydligen emellan mitten av Juli och mitten av Augusti, så nu hade mycket redan hunnit torkat.

Som tur var så fanns det ett fält som hade planterats lite senare och hade i alla fall lite mer färg i sig. Fast det var ändå inte lika färgrikt och fantastisk som det här, men vi har redan bestämt oss för att komma tillbaka nästa år. Men resten av bilderna får komma en annan dag.