Moving from LondonWell, I need to be honest about something. I have decided to name my blog  “aSwedeAbroad.com” , but that’s actually a little bit of a lie. I’m currently a Swede in.. Sweden. I just moved here from spending the last 4.5 years in London and I will continue my expat adventures in July. So, I’m sort of a Swede Abroad that is just temporarily in Sweden.

I didn’t plan to move back to Sweden. London was my home and had a long bucket list of things that I wanted to do and experience in my favorite city. I was not ready to leave it all behind, but it all happened so fast (like life has a tendency to do).

I’m not going to bore you with an extremely long (and boring) story, but the short version is that I needed to move back to finish my studies. I’ve been studying online for the past few years, but had to complete my last course IRL. So I did what any sensible person would have done- I cried, packed my things, said my goodbyes and got on a one way flight to Sweden a few weeks later.

I’m currently sitting in my old bed at my parents place. It feels a little odd to be back and I can’t shake off the feeling that Sweden just isn’t the right place for me. It’s a pretty great country, but it just doesn’t fit me right now. It’s OK though, it will be nice to hang out with my friends and family before me and my bf will move to Australia in July.

20130706-IMG_0500_edited-2smallSnow has almost transformed into something exotic and peculiar for me since I left Sweden 5 years ago. It`s funny how something that once were so plain ordinary just, can turn me into a jolly 5 year old again. I have always dreaded the cold and dark winters and the thought of snow just made me a little nausea. It can be pretty harsh here sometimes with temperatures that makes you wish that you never had to leave home and everything just become move complicated. It takes forever to dress

It was just magical to only see a white landscape through the plane window when I landed on Sunday.

 

20130902-IMG_8960small

OK, let’s start this blog with a presentation of.. well, me of course.

So who I am? I am a 20-something expat at heart. I grew up in a smaller town i Sweden, got bored of my current life and booked a one way flight to London. It was tough in the beginning, but I also fell in love in the city, the roughness, the unexpected turns of life and the everything-is-possible-atmosphere. I could see myself living there for a very long time, but I just emptied my room and moved back to Sweden in December 2013 to finish my studies.

I’m currently in some weird transition period between my old life and my new. It feels strange to once again live in Sweden, but I’m also feeling a little lost. The life that I left behind in 2009 is long gone and my current London life is just too far away.

However, all things will pass and so will this. Me and my boyfriend (that I left in London) is moving to Australia in July 2014.

281189_399831690085488_1312696258_o

Jag hittade några bilder på facebook som jag ännu inte har visat för er! För lite mer än ett år sedan var jag ett tre dagars långt bröllopsfirande i en sann pakistansk anda. Det var nästan bara vi som hade klätt upp oss i traditionella sarees, medan resten hade på sig något som liknande en lång tunika med ett par matchande byxor under. Gissa om vi fick mycket uppmärksamhet! Mitt lilla gäng var dessutom de enda som inte var pakistanier.

135866_399828360085821_932910629_o

Bröllopet var ganska modernt, blev det blev ändå en del kulturkrockar. T.ex. så firade männen själva i ett litet avskärmat hörn av festlokalen under den första delen av bröllopsfesten för att fira tillsammans gick bara inte. Männen fick även ta för sig av buffén först, medan alla kvinnor och barn var tvungna att snällt vänta. Jag blev så himla frustrerad och ville verkligen vända upp och ner på alla trista traditioner.

Jag ville utmana hela det hierarkiska systemet och högljutt diskutera jämställdhet, men det krävdes en hel del självbehärskning för att låta bli. Så istället var jag mest tyst och höll frustrationen inombords, fast jag inte alls ville. Men vad är egentligen bäst att göra i en sådan situation? Jag var där som gäst och vill inte skapa en dåligt stämning bara för att jag inte håller med om vissa traditioner.. Men samtidigt, så tog det verkligen emot att inte protestera..

Fast den största kulturkrocken var ändå när brudgummens chef blev utskickad ifrån “kvinnoavdelningen”. Han hade nämligen bjudit dit ett större gäng med västerländska kollegor, där alla förutom brudgummens högsta chefen var kvinnor. Den enda mannen i sällskapet ville naturligtvis sitta med resten av sällskapet, men blev ganska snart utkastad därifrån.. av de andra kvinnorna i rummet som inte kunde slappna av när det fanns en man i samma rum.

Jag vet inte varför, men det blev en chock för mig att även vissa av kvinnorna ville fira utan männen. Allt blev så konstigt påtagligt under de tre dagarna. Efter ungefär hälften av festligheterna så firar män och kvinnor tillsammans, men då gick väldigt många av kvinnorna hem.. För det passade sig inte att umgås med det andra könet.. Även de som var kvar höll sig gärna ifrån varandra så länge de inte vara nära släkt. Männen satt mest i små klungor och kvinnorna (och barnen) satt på andra sidan av rummet. Mitt sällskap flöt runt på festen emellan alla klungor, precis som man normalt gör på en mer västerländsk fest och struntade i vad som skulle ses som “passade” eller inte.

mia417009_399830790085578_1293791273_n.mJag kände mig helt sanslöst vacker och tre festdagar betydde tre olika sarees. Den blåa var färdiguppsydd med hakar och jag slapp därför oroa mig för att vikningen skulle gå upp eller för att alla meter med tyg helt plötsligt skulle ligga på golvet. Jag klättrade runt på stolar precis hur som helst för att få bättre bilder och det var skönt att slippa oroa sig.. Den röda fick jag däremot hjälp med att vika och varje toalettbesök blev en kamp för att inte förstöra vikningen.

134829_399831860085471_1555620662_o

20130902-IMG_9136small

Vid midnatt landade jag i ett regnigt London och för första gången på nästan 5år är jag bara här som en turist. Fast jag kommer att byta ut alla de där typiska turistgrejerna mot middagar och vardagshängs med pojkvännen och vänner.

Eller njae, förhoppningsvis är nog bäst att säga. Pojkvännen hämtade upp mig flygplatsen, vi pussades lite som vanligt och sen efteråt (Hallå??!! EFTERÅT!!!??) råkar han nämna att han hade ont i magen och imorse spydde han. Så nu sitter vi i två olika rum och det är bäst för honom att inte har smittat mig med någon kräksjuka. Jag har inga fobier, men att behöva kräkas är nog så nära en fobi som det bara går för mig. Han gjorde även frukost på sängen.. Jättegulligt, men onödigt för jag var i alla fall tillräckligt vaken på biologilektionerna för att ha lite koll på smittoriskerna, så den hamnade i soppkorgen.

Men det västa är att jag är så himla paranoid just nu och om jag verkligen känner efter så kan jag nog nästan känna hur kroppen sakta fylls av calicivirus. Men förhoppningsvis så är det bara hjärnan som spelar mig ett spratt.

Ps. Jag tycker jättesynd om honom, men gör helst det på avstånd just nu.